﻿<aq>Hustrun låg i nästa rum och lyssnade
till de väldiga snarkningarna; och inte trod-
de hon, att hennes man den natten komme
att lemna gården, hvarken i någon brinnande
vagn eller på annat sätt. Och deri hade
hon rätt, ty, då solen påföljande morgon höj-
de sig öfver de löfkladda kullarne i öster,
sofvo de båda svågrarne väl och väcktes
först vid åttatiden af kära mor, som då bjöd
en ”uddevallare”. Båda sågo snopna ut, i
synnerhet den som tänkt ”afresa från orten”;
nu går han och lider smälek för sin tro.</aq>